Simon i Central Park

I slutet av veckan kom till slut våren och på lördagen var det till och med svensk försommar. Och eftersom ny kyla hade utlovats redan till måndagen (mycket riktigt, det är sju plus och regn i dag) hade jag intalat mig själv att jag måste passa på att ta en joggingtur i Central Park. Det jag saknade i karaktär på fredag kväll tog jag igen på lördag morgon eftersom jag pinade mig igenom vad som var allt annat än en trevlig löprunda i parken.

Efter att ha spenderat fredag kväll i den ryska delen av Brooklyn var jag duktigt tung i huvudet och benen när jag för första gången på ett år gav mig iväg på en joggingtur utanför ett löpband. Inte nog med att jag hade mina egna demoner att brottas med, större delen av löpsträckan påminner ingenting om elljusspåret på Ekerö. Först 20 kvarter stadstrafik innan jag ens kommer fram till det sydöstra hörnet av parken. Väl där känns det som jag hamnat på NK i julhandeln. Det var tydligen fler än jag som ville utnyttja den fina lördagen.

När jag väl tagit sig förbi den värsta folkmassan flyter det på ganska bra under en period men när jag med snustorr strupe springer förbi den inbjudande uteserveringen på The Boathouse utsätts min karaktär för ett eldprov. Som tur är har jag inte en cent på fickan och jag inser att de knappast låter mig ta en öl på krita.

Kampen går således vidare upp mot målet, The Reservoir. The Reservoir är en stor damm omgärdad av en drygt två kilometer långt motionsspår där alla måste gå eller springa motsols. Efter att ha förbannat parken i en kvart blir jag som nyförälskad när jag upptäcker att det vid starten av spåret finns en liten dricksvattenfontän. Efter en hel del vatten och en överdrivet lång stretch är jag redo att köra ett varv med målsättningen att inte bli omsprungen. Det funkar ganska bra till en början eftersom majoriteten av människorna jag springer förbi är turister som är ute och spatserar.

Efter trekvarts varv hör jag dock det fruktade klampet från någon som närmar sig med ett betydligt högre tempo än mig. Drygt 500 meter låter ju inte så farligt så jag gav järnet och lyckades hålla personen bakom mig hela vägen fram. Väl där stupade jag i mål och min löpnemesis vinkade glatt och tackade för farthållningen innan han gav sig iväg på nästa varv.

Själv letade jag efter syre och när jag till sist hittade lite funderade jag på om jag skulle kunna övertyga en taxichaufför att ta mig hem och vänta på gatan medan jag gick upp i lyan och hämtade pengar. Knappast troligt så istället fick jag använda mina stumma ben för att ta mig de 40 kvarteren tillbaka till 46:e gatan. Men men, nu kan har jag i alla fall joggat i Central Park. Jag kanske bara får den här chansen att testa det. Hoppas jag.